Texts/
bilder 20090914 035_edited_edited_edited

Mörker, väx morgondag, 2009. Bastionsplatsen, Göteborg.

En nödvändig onödighet

Göteborgs Posten 2009

Text Sinziana Ravini

 

 

Minnesmonument är sannerligen en svår konst, för deras uppgift är att påminna folk om något som de förhoppningsvis redan vet och göra det när de kanske minst vill det, det vill säga på en romantisk kvällspromenad eller hätsk shoppingrunda. Inte undra på att de brukar skapa ambivalenta känslor. Minnesmonument över förintelsens offer är en ännu svårare konst, för det handlar inte bara om att skapa band över tiden utan också om att gå i dialog med ondskan, obegripligheten, sorgen och förhoppningsvis trösten i det tröstlösa. Nu har Kent Karlsson byggt ett monument till minnet av förintelsens offer. Monumentet invigdes förra helgen vid Bastionsplatsen som ligger som en trevlig utkikspost mot Trädgårdsföreningen. När jag kommer dit badar platsen i eftermiddagssolens varma strålar. Folk sitter och småpratar på bänkarna runt omkring. Några solar. Andra läser. Vid en första anblick ser monumentet ut som en märklig blandning mellan lekplats, solur och teaterkuliss. En avbruten cirkelformad tågräls ligger rostig och stum i solen. Den korsas av en trampolinliknande platta med sju par barnskor i olika storlekar.

 

Vid knutpunkten mellan plattan och järnvägsrälsen reser sig en cirka fyra meter hög spiralformad kolonn som kröns av en fackla bestående av grönt glas. Det är en fin rörelse från det horisontella materiella livet till det vertikalt immateriella och de små barnskorna kan definitivt bli en identifikationsyta för både barn och vuxna. Konstverket heter Mörker, väx, morgondagen. Det är ett vackert löfte om mörkrets ljusbärande egenskaper. När jag går därifrån kommer jag att tänka på den engelske författaren William Hazlitts paradoxala ord. ”Det är endast de som inte behöver ett monument för att bli ihågkomna som förtjänar ett monument”. Kent Karlssons sentimentalt lågmälda monument är precis detta – en nödvändig onödvändighet som förhindrar att minnets fotspår äts upp av historiens kvicksand.

bilder 20090914 038_edited_edited.jpg

Mörker, väx morgondag, 2009. Bastionsplatsen, Göteborg.

2008_Hemligheten.jpg

Hemligheten, 2007. Eskilstuna konstmuseum.

Hemligheten

Statens Konstråds årsbok 37, 2007
Text Karin Widegård

 

Kent Karlssons ateljé på Eriksberg i Göteborg är belägen i det som en gång i tiden var skeppsvarvets inredningssnickeri. Det är högt i tak med lite katedralkänsla. Flera meter upp i luften svävar en kajak, som han byggt av småmaskigt ståltrådsnät vilket gör skrovet genombrutet som ett såll. I det här spännande rummet har Kent Karlsson experimenterat fram konstverket som står utanför konstmuseientrén i Eskilstuna. Skulpturen består av cirka en centimeter tjocka glasskivor som limmats på varandra med ett lim som härdats med hjälp av uv-ljus. Inuti skulpturen framträder en kvinnofigur, en hare med ovanligt långa öron, en månskära och några runda bollar. Kanske mångrus eller något, säger Kent. Som betraktare tror man att det är föremål som lagts in i glasmassan. Men det sitter inte en hare därinne. Ögat är lurat. Det är tomrum som skapar formerna. Hur har det gått till? Jo, först ritades figurerna på papper, sedan fördes de över till datafiler, som i sin tur kopplades till en datorstyrd fräs som skar ut hål på olika ställen i glasskivorna. När skivorna sedan staplades på varandra bildades sammanhängande hålrum i form av figurer. Det är en svindlande tanke att det vi ser som fast består av tomhet. Vi vill ju gärna tro att kroppen är solid och att tomrummet är det som finns runt omkring. Kent Karlsson har också i andra verk utmanat vaneseendet. Han utgår från något som verkar välkänt och lägger till något oväntat. På en myr utanför Vännäs placerade han exempelvis en åtta meter hög glaskyrka vars spegelväggar reflekterar omgivningen. I arbetet med Hemligheten fascinerades han av att kombinera en industriell metod med en konstnärlig idé. Och i glaset växer något fram som på samma gång är handbegripligt och gåtfullt.

DSC00209.jpg

Dubbelgångare, 2006. Bergs slussar, Linköping.

Dubbelgångare
Statens Konstråd, årsbok nr. 26, 2006

Text Johan Croneman

 

Nedanför mig, ett par hundra meter ut i sjön Roxen, står Kent Karlssons skulptur Dubbelgångare. Nio meter hög, i järn. Två identiska profilskivor som vinkelrätt skurits in i varandra. Platsen krävde något gigantiskt, det blev också något fantastiskt. I ett e-mail frågar jag Kent Karlsson vad det är för något, han ger mig några förslag på vad det kanske skulle kunna vara: ”Mannen från övergångsstället, den vandrande vålnaden, grön gubbe, Mr Walker, den vite mannen med blå kalsonger som bor i Bengalen? För det är väl en man? Svårt att veta och se på så långt håll”, skriver Kent Karlsson i sitt svar. Bo Olls, östgötakonstnär, projektledare och initiativtagare till ”Visioner vid vatten” står bredvid mig, pekar och förklarar. Han berättar att man tvingades ta hjälp av ingenjörstrupperna för att få upp den fyra ton tunge dubbelgångaren. Platsens militära traditioner förnekar sig inte. Vi pratar förhållanden, hur förhåller sig Dubbelgångare till omgivningen? Sjön, slusstrappan, skogslandskapet. Det är inte okomplicerat. Förr var det viktigt att proportionerna var de rätta, nu pratar man allt oftare om stora proportioner, även inom konsten. Hur mycket kan omgivningen svälja? Bo Olls och Kent Karlsson pratade istället länge om hur viktigt det var att platsen, och materialet, pratade med varandra. De behövde inte överensstämma, bara komma hyggligt överens. Korrespondera. Det finns också något kongenialt över materialvalet, järnet – och perforeringen. Associationerna är tung industri, maskiner, verkstäder, stansar, slammer, hårt arbete. På ett skissblock kan kanske just perforeringen te sig som något kosmetiskt – med följande optiska effekter. I verkligheten känns järnet ”hemma” i de här trakterna. Visserligen ligger lärosätet, och det mer akademiskt lagda Linköping alldeles i närheten, men järnet, det sträva – på gränsen till motsträviga – säger mer om tunga industrisamhällen som Norrköping och Motala, och Göta Kanal. Bo Olls har städslat Roxens ende kvarvarande fiskare för att båtledes ta oss ut till Dubbelgångare. Här uppifrån slusstrapporna ser Kent Karlssons figur rätt tunn och liten och okomplicerad ut. Han växer redan när vi kommit ner till den lilla hamnen, därefter måste man säga, bokstavligt talat, att han ”tornar upp sig”. Dubbelgångare står på en naturlig vågbrytare, ett litet grund, och Kent Karlsson skriver vidare att ”det hela är ett försök att åstadkomma ett anständigt sjömärke som också kan fungera från landsidan”. Vi guppar runt i fiske båten. Utifrån sjön, med sikt in mot land, förändras Dubbelgångare totalt – och hela tiden. Den vrider sig långsamt och vackert, de optiska effekterna exponeras, solen, skuggorna, ljuset faller in och igenom de rätt stora stansade hålen, en ny bild, en ny bild till, och en annan ny bild. Där ute förstår man varför den står som en ensam siluett, sedd från landbacken: För att kunna röra sig, givetvis, gå på vattnet, ge sig av, kanske om någon bestämmer sig för att komma obehagligt nära. Det är omöjligt att veta vart den är på väg

Bergs Dubbelg från slusstr DSC00220.jpg

Bergs slussar.

Umeå Medicinska bibl Månsten nära.jpg

Månsten & Droppe, 2002. Umeå Medicinska bibliotek.

Vem har ställt järnskrot utanför hörsal G?

de Facto, årgång 6, Nr 2/05, text Mikael Lundberg T4

En artikelserie om konst på campus i Umeå


Konst är sådan där otrevlig finkultur som svenska akademien sysselsätter sig med på kvällarna. Eller som fransoser i baskrar diskuterar på vernissage i Paris över några glas rödvin från Bordeaux. Huruvida detta stämmer eller ej har jag aldrig undersökt djupare och vem som har bevisbördan för påståendet är inte heller utrett. Jag har emellertid för avsikt att i denna artikelserie försöka vederlägga denna uppfattning och öppna era ögon för all vacker konst på campus, som vi alla i någon mån betalat för. I denna artikel ska jag berätta om konstverket ”Månsten och droppe” av Kent Karlsson. Det är beläget i det medicinska biblioteket och har där fått ett eget rum. Konstverket består av en sten i granit och en kätting hängande från taket. Stenen väger ungefär 2 ton och mäter 3,30 x 1,30 x 0,30 meter och har en uthuggen halvmåne i den bredaste delen.
Ett slutet vattensystem tillhör även konstverket och med hjälp av detta fås en vattendroppe att falla från kättingen ned i halvmånen på stenen ungefär varje sekund. Konstverket är placerat mitt i ett relativt stort rum och den mest omedelbara effekten som verket ger är droppen mot stenen. Trots att droppen upptar en närmast obefintlig volym i rummet blir den ändå den största händelsen, varje sekund. Regelbundenheten i droppandet har en mycket lugnande effekt och det känns som att hjärtats slagfrekvens synkroniseras med droppandet samtidigt som en oerhörd känsla av välbehag infinner sig. Sekunderna blir minuter samtidigt som tankarna vandrar iväg. Tankarna går mot döden och tingens förgänglighet på grund av den kamp som uppstår mellan kättingen och stenen om vilken av dem som är starkast, vem som ska överleva längst.
Stenen som genom varje droppe urholkas allt mer och kättingen som genom varje droppe vittrar sönder allt mer. Det som gör detta verk intressant är dock att det mitt i denna kamp också skapas en helhet. Genom varje droppe från kättingen kommer rosten som kättingen övergått till att bli en del av stenen. Detta blir en kontrast mot kampen dem emellan och Kent Karlsson kanske menar att det egentligen är lönlöst att ägna livet åt kamper eftersom vi alla kommer att bli en del av samma jord när vi dör. En annan tanke hos Kent Karlsson kan ha varit den kamp mellan människan och jorden som utkämpas varje dag. Människan som genom miljöförstöring och utvinning av jordens resurser varje dag urholkar dess livskraft. Jorden som genom sin rotation, sin ständiga strävan runt solen, försöker få dagarna att bli år och urholka människans livskraft. Karlsson kanske menar att vi istället för att kämpa borde sträva mot att försöka leva i ekologisk balans och begränsa vårt uttag av jordens resurser. Givetvis finns flera olika sätt att se på verket ”Månsten och droppe”. Det är emellertid också verkets huvudsakliga syfte, enligt min mening. Det skapar ett rum som är utomordentligt för en stunds kontemplation och avslappning eftersom det inte finns något givet sätt att uppfatta verket. Det är bara droppen och dina egna tankar som formar upplevelsen av verket och gör den lite annorlunda varje gång. Helt beroende på din sinnestämning och stressnivå inför den stundande tentamen…
Slutligen vill jag uppmana dig att ta chansen och uppleva ”Månsten och droppe”. Den kan inte göras rättvisa av min beskrivning eller av fotografier. Den måste upplevas och den riktiga upplevelsen skapas i interaktionen mellan verket och dina tankar. Visst finns det en risk att du kan stämplas som finkulturell, men också en chans att du får uppleva något helt fantastiskt!

2002_Mansten_&_Droppe alt 2.jpg

Månsten & Droppe, 2002. Umeå Medicinska bibliotek.

Norrtälje Kent.png

Mina damer och herrar!

Invigningstal Norrtälje Konsthall 2005

Text Björn Springfeldt

 

Konstnärerna, Kent Karlsson och Jukka Vikberg, har gett mig det hedrande uppdraget att inviga deras utställning här i Norrtälje, och för att försöka skilja mig från uppdraget blir jag beroende av ett manuskript. Jag kan annars alldeles tappa tråden när jag rörs vid tanken på det varma och ogripbara i deras verk.

Vi har i de nordiska länderna konstnärer som kan mäta sig med uppmärksammade kolleger ute på den stora arenan. Kent Karlsson och Jukka Vikberg hör till dom. Vi har rader av konstnärer, som står i fokus för konstlivets uppmärksamhet. Men alldeles för ofta är de som står i fokus sådana, som hållit upp minst ett fuktat finger i luften, för att känna av varifrån vinden blåser. De fjäskar och vädjar till betraktaren genom att skapa verk som är förklädd litteratur, visuella rebusar, koder för de redan invigda. Verk som är tacksamma och lätta att verbalisera kring och som pratare får man då själv låna av det ljus som tycks stråla ut från konstverket. Vi gick i fällan. Så inte med Kent Karlsson och Jukka Vikberg. Båda har följt sin egen väg och mera lagt sig vinn om att vara sig själva, än bekymra sig om huruvida omvärlden skall älska det dom gör. För mig är deras verk poesi i sak. Har man hamnat inför någon av deras bilder, upptäcker man att man infekterats av ett virus som långsamt och effektivt påverkar både hjärna och hjärta och som väcker den oväntade känslan att livet är både roligare och allvarligare än vi trodde. Sådana verk är en gåva som räcker långt utanför stunden.

Man förstår att denna utställning kommit till inte främst för att någon curator vill visa sin fingertoppskänsla för vad som är inne, utan för att dela med sig av något viktigt och värmande och genom konstnärernas känsla för något gemensamt, en sympati, en valfrändskap. Valfrändskap är för övrigt en vacker term som Goethe använde om en själarnas harmoni och som han lånat från den samtida svenske kemisten Torben Bergman, uppfunnen när denne försökte bena ut varför ett ämne låter sig förenas med ett annat, men absolut inte med andra.

Det behövs inte lång stunds betraktande för att ana att ett av de särdrag som förenar Kent Karlsson och Jukka Vikberg är humorn. Från verk till verk kommer man på sig själv med att överrumplas av ett leende som bubblar upp inifrån. Inte ett gapskratt, men något mycket mer långtidsverkande. Vad är då humor? Något som vi alltför ofta tror är lätt och ytligt, men som kan ha en tyngd och ett djup, som fått filosofer i alla tider att grubbla över dess natur. Nu tycks man tämligen eniga om att humor, sann humor, är en motståndshandling. Mot makten, mot de som tror sig förstå allt här i världen och mot torr rationalitet. Genom humorn kan starka krafter desarmeras. Nya samband och samförstånd kan skapas. Och med humorn som instrument kan vi också lägga välförtjänta krokben för oss själva och ge törnar åt slentrian och vanetänkande. Helt enkelt öppna upp nya fält och nå nya bottnar i medvetandet. Och vi uthärdar där vi annars skulle krokna. Trots detta är få mentala verksamheter lika missförstådda som humorn. Men inför verken i denna utställning kan vi uppleva hur effektiv den är.

I mitt liv har jag ofta fått frågan från vänner och bekanta, som ställts inför samtidskonsten: det där förstår jag inte alls, men du som proffs förstår väl? Jag har då försökt att förklara, att om jag förstår, så var det bara något ytligt och fort övergående, men om jag inte förstår, om jag oroas och roas, om jag stimuleras av något och inte vet varför, då är jag i närheten av ett riktigt konstverk. Så känns det i mötet med Kents och Jukkas bilder. Kents bilder är som kortpoesi, som haikudikter, och man gläds över hur medvetandet utvidgas, men man kan inte klä sin upplevelse i någon enkel formel. Snarare utsätts medvetandet för rader av aha-upplevelser och knastrande kortslutningar. Också Jukkas skulpturer har denna karaktär av något på ytan enkelt och omedelbart, men som vid närmare umgänge uppenbarar lager på lager och där betydelser hela tiden glider undan. Hans bilder kan påminna oss om djupt liggande minnen – om hur det en gång var – eller om hur det en gång skulle kunna bli. En annan länk mellan konstnärskapen är att båda tycks fascineras över vad som kan tänkas finnas i en människas medvetande, eller snarare, fascineras av medvetandet i sig. Det oerhörda och underbara mysterium, som döljer sig inne i huvudet hos mig själv och i huvudet hos en medmänniska. Alltså den gåta forskarna klassar som den största av alla. Kent Karlsson är mest känd som en av våra främsta skulptörer, men här möter vi honom som lika framstående grafiker. Att Kent låter sin finske kollega – mindre känd här i Sverige – få hela scengolvet är en gest av generositet, så typisk för sin upphovsman. Också utställningen, konsthallens och konstnärernas gåva till oss, är fylld av värme och generositet, och jag vill nu förklara utställningen öppnad och överlämna den till er egen upptäcktsresa. Och med er vill jag förena mig i ett tack till konstnärerna. Tack Kent, tack Jukka!

2004_Absit_omen.jpg

Absit omen, 2004. Kvarntorp, Kumla.

En kyrka med lyskraft

Nerikes Allehanda, 2004

Text Stefan Nilson

 

I den franske 1200-tals arkitekten Villard de Honnecourts arbeten kan man tala om en jordig spegling av det gudomliga när han ritade kyrkor och katedraler. Han byggde nämligen sina planer på den himmelska kvadraten som i sin tredimensionella rumslighet blir den perfekta kuben. Något av denna tanke om arkitektur som idé, föresvävar mig när jag ser Kent Karlssons skulptur på Kvarntorpshögen denna sommar. Han bidrar med årets permanenta skulpturala verk. Det är gjort i kraftigt stålnät och har skepnaden av en rätt typisk svensk kyrka, en sådan som påbörjades under tidig medeltid och som sedan vuxit i sektioner på det där lustiga sättet som om denna expansionsförmåga varit inbyggd från början i form av utdragbara sektioner.

 

Kent Karlsson som ställde ut i Örebro Konsthall våren 2002 har gjort ett liknande objekt i en uppmärksammad installation på en norrländsk myr.  Både den och den nu invigda på Kvarntorpshögen arbetar med ett sorts försvinnande som visuell kraft. På den norrländska myren var kyrkoskulpturen gjord av spegelglas så att arkitekturen kom att interagera med det omgivande landskapet. Både detta verk och det nu aktuella inom projektet Konst på hög, är ett sätt att påvisa just hur arkitektur är kultur men stiger ur en idé som handlar om mänskligt vara i en natur som ständigt hotar henne. Där finns förstås också en symbolisk tyngd i valet av just kyrka och vår förtröstan i ett högre väsen, inte minst genom den ikonografi som finns inbyggd i traditionell kyrkoarkitektur.

 

Det nya verket av Kent Karlsson på Kvarntorpshögen har fått en utomordentlig placering. Även om släpliftens vajrar stör den första anblicken om man anländer med bil. Väl uppe och med näsan pekande i österläge, är anblicken mäktig. Det arkitektoniska rummet både förtätas och förtunnas. Lyskraften får Kent Karlssons skulptur av just dess flyktighet och ändå konkreta närvaro. Med stram elegans lyckan han skapa ett varsamt skulpturalt fokus. Det kan locka till både djupare funderingar om varat och arkitekturen, eller varför inte som en ögats lek med proportioner, täthet och den rymd uppe på högen, som river med sig kyrkosiluetten ut på en visuell resa som kan räcka ända till horisonten eller bara stanna just där, just då där verket är förankrat. Kent Karlsson skulpturala bidrag hör till de absolut bästa bland de permanenta verken i Konst på hög.

Göteborg Linholmen Tempelalt2.jpg
Kent myren 2.png
Kent myren 3_edited_edited.jpg
Screenshot Kent.jpg

Tuvstarr
Statens konstråd, Stockholm, 1998.

Om konsten i Högskolan i Jönköping

Text Ann-Sofi Noring

 

”Tuvstarr följer med älgen Skutt, som skall visa henne världen. Under färden genom skogarna förlorar hon alltmer sin identitet. Älvorna tar hennes krona, skogsrået klänningen, och till sist tappar hon sitt guldhjärta i skogstjärnen. Då stannar hon där, evigt blickande ner i tjärnen.” Ur ”Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr” av Helge Kjellin. Högt därovan lyser ett nytt landmärke över Jönköping. Det är ett stråk av lysande gulblå neon som markerar att en ny era har inträtt: mitt i staden reser sig nu byggnaderna för Högskolan.
På Handelshögskolans höga fasadvägg löper Kent Karlssons neonrörskonstruktion, ”En blå linje och ett gult hårstrå från prinsessan Tuvstarr”. Det gula tecknar en vertikal linje, som i nederdelen lockar sig lätt. Det blå skär horisontellt, likt en vattenlinje mot horisonten. Det dubbla seendet är betecknande för Kent Karlsson. Han blandar gärna högt och lågt, gör hane en svidande vacker landskapsmålning, spetsar han gärna färgen med tjära. Den fågel som nyss flög däröver, har fjättrats med sina fjädrar i duken. Skrattet fastnar i halsen. De klassiska konstnärsmaterialen kommer sällan i bruk, i stället tar gärna Kent Karlsson fasta på befintliga föremål. Hans relation till det han har för händer är respektlös och direkt. Flygfarkoster, musikinstrument, eldstäder, dödskallar, tomtar – inga ting tycks främmande. Tanken kan gå till svunna tiders symbolvärldar, barocka anhopningar där döden är ett centralt tema. Hans puls är dock i högsta grad nutida, påträngande, skruvad, men på ett förunderligt sätt skön. ”En blå linje och ett gult hårstrå från prinsessan Tuvstarr” är ett reducerat verk, ett avskalat uttryck för några av livets väsentligheter. Naturen och sagan, landskapet och myten.
Här vid Vätterns ände, signalerar neonljuset gulblått över hustak och vatten. Likt ett Högskolans fyrsken lyser en hälsning till prinsessan Tuvstarr långt in i den småländska skogen. Och i dagens ljus, när studenterna som ivrigast tar del av senaste rön, påminner Kent Karlssons raka rör om att man aldrig kan vara nog enkel.

1990_Absolut_Kunskap_Frihetens_Vasen_I.jpg

Absolut kunskap, frihetens väsen I, 1999.

Kent Karlsson

Ur boken Från modernism till postmordenism
– svensk konst 1900-2000.
Bokförlaget Signum

Text Folke Edwards

 

Kent Karlsson, som gick på Valand under 70-talets senare hälft, etablerade sig först som abstrakt puristisk målare med klangrena diagonala fält i amerikanskt storformat – som undersökningar av färgens rumsskapande möjligheter. Under senare delen av 80-talet övergår han alltmer till tredimensionell gestaltning och installationer. Det tidiga måleriets klara och vitala optimism går mot en allt djupare baisse och hans verk börjar alltmer präglas av sönderfall, destruktion, dödsdrift och förgängelse: förkolnade motorcyklar, utbrända trumset och förfallna altarskåp med ruttnande fiskar som påminnelse om Kristi lidande. Allt liv tycks ha flytt och om det finns har det karaktären av missfoster, deformationer eller genmanipulation. Som hos en postmodern Samuel Becket.

 

Men det finns i Kent Karlsson deliriska civilisationssammanbrott – som kan få det mesta av postmodernismen att framstå som gladkonst – också en makaber och skrämmande skönhet. En tragedins och dystopins storslagna skönhet. På samma sätt som hos Roj Friberg. Med den skillnaden att människan hos denne är det centrala, medan hos Kent Karlsson är frånvarande – det är resterna av den förödelse hon lämnar efter sig vi får se. Och när hon någon överraskande gång dyker upp är det som en omänsklig hybrid – i en värld som förlorat alla illusioner. Den trash art som är Kent Karlssons har andra dimensioner än Mike Kellys eller Paul McCarthys. Hos honom är det inte frågan om skräp – eller stimulerande kaos – utan katastrof och förintelse.

1991 Atlantis.jpg

Atlantis, 1991.

1992_Tiden_slukar_rummet_II.jpg

Tiden slukar rummet II, 1992.

Tidkantring

Res Publica nr 38, sid 93, 1998

Valda delar av Eva Runefelts text

 

Om jag tänker mig dikt är den mer visuell än verbal. Bild och musik. Dikten är en ljudlös komposition, liksom ett konstverk är ett uppstannande av tiden men inte av rörelse. En förtätning av tid, som förstoras. Ibland sker det bara. I beröringen med något eller någon. Ett ögonblick öppnas av en ton som inte behöver uppfattas av örat. Jag ser den tonen i Kent Karlssons dubbelur, ”Tiden slukar rummet” och jag vill omedelbart gå in i de två sammanväxta, siamesiska golvuren.

Vad ser jag? Det första verk jag såg av Kent Karlsson var ”Memory” i Umeå Skulpturpark, tidigare en plats för sinnen utan vanor, de vansinnigas plats. Det är en vacker park, lummig, mjuk växtlighet. Grön som ordet Vanvett är grönt med svarta fläckar. En lätt oro, grenverk som skjuter in i grenverk och som en gång kanske försökte skyla de rastlösa. Jag var där i juni, det regnade snällt. För sig själv i parken stod en bod, invändigt klädd med svart plast. Inne i mörkret i boden fanns en upplyst varm plåthäll och ned på den droppande vatten. Där fanns diktens tid, långsamheten. Bara någon månad tidigare hade jag skrivit en dikt som jag kallade ”Långsamheten”. Människors långsamhet när de inte vill förlora något i ett särskilt möte. Inget spill, hålla varje rörelse, skiftning kvar. När jag såg ”Memory” var det som att se ”Långsamheten” utförd.

Vad gör tiden? Tiden äter kroppens och tankens rörelser. Tid kan stå blickstilla och vara ogenomtränglig. Stilla tid kan vara att vila innesluten. Jag hittade i ett lexikon ordet ”tidkantring”. Om jag inte visste vad det betydde, vilket jag inte visste, skulle jag tolka det som om tyngdlagen upphävdes, som om dagar bytte plats. Eller som att en minut kan vara oändligt lång eller blixtsnabb. En tidkantring låter som ett torn som faller, något tippar över. I boken stod det, som förklaring, att tidkantring, detta mycket fysiska ord, betyder ”övergång från ebb till flod eller omvänt” och det är ju ganska bra det också. Poesi, eller all form av konstnärlig verksamhet är i så fall tidkantring på tidkantring. Ett pendlande mellan tomhet, ödslighet, oförmåga och plötsliga, oftast obegripligt neddimpande, tillströmningar, floder. Också det en rytm, om än inte särskilt taktfast och stabil. Om tiden skulle ha en egen kropp är den kanske vatten. Droppe, bäck, fors, flod, hav. Torka när tiden inte vill mig, när jag inte kan uttrycka mig.

Ett konstverk kan föda en dikt jag inte visste fanns. Jag kan, om inte fysiskt, så i alla fall mentalt, krypa in i ett verk jag tycker om och hitta mina ord där. Inte för att illustrera eller bli illustrerad, utan för att känna igen en mittpunkt. Hur går tiden? Rakt eller i cirkel, labyrintiskt, som en utdraget serpentin? Tanken går stycke för stycke, stannar upp, rinner vidare. Hakar ofta upp sig, vill vidare eller bara lägga sig ned, och somna. Dygnen är täta av hågkomster.

Hur går minnen? De går för sig själva, lite hur de vill. Som ett fotsteg med var sitt ögonblick som lyser. Som i Kent Karlssons ”Solips”. En ellips av olika skors avgjutna innandömen – stövlar, joggingskor, småbarnsskor. I mitten av denna ellips ett par skodon med två brinnande ljus. I mitt lexikon står det att solipsism betyder ”filosofi att det enda som existerar är det egna jaget dess föreställningar.” Ibland tuschar det egna jaget och dess föreställningar ett annat jag. Rubbas, kanske förändras, av att intas av någon eller något annat. Som ett diktuppslag kan läcka ut i och över en lång eftermiddag. Oväntat, det ohörbara ljudet, den fysiskt närvarande doften, ett ord som knäcks i en mun. Kent Karlssons ”Solips” påminner mig om de ljusglober som ibland finns i kyrkor – jag köper ett ljus, sätter det i globen, tänker på någon som förlorat livet. Men i Karlssons verk är det inte bara en människa per skopar jag ser, utan ett ögonblick, som vill bevaras. Stund och stund, intill varandra, tätt. Stunder med människor, men också stunder utan. Dit dikten vill.

1994 Solips.jpg

Sollips, 1994.

 Här och Nu.jpg

Här & Nu, 1994. Göteborgs Universitet, Haga, Göteborg.

Här – Nu

Statens konstråd, årsbok 26, år 1994

Text Ann-Sofi Noring

 

Nu och här skriver solen på en brandmur invid Samhällsvetenskapligt centrum i Göteborg. Det är Kent Karlsson som av emaljerade plåtbrickor har tecknat en världskarta på väggen, brickor som är monterade så att de rör sig i havsvinden. Kartan böljar i ständigt nya mönster. Bilden vi ser beror av vindens och ljusets spel och uppstår i ett ständigt pågående NU. Ett offentligt konstverk saknar öppettider. Infällda speglar skapar på kartan solkatter, som rör sig med solens gång. Ljusfläckarna är formade till ord, nya ord uppstår i ett flöde – NU, HÄR. ”Alla projektioner av världen är falska, så och denna”, kommenterar Kent Karlsson sitt verk.

Skulptur18.jpg

Paus, 1990.

Ett uttryck söker sin mening

– om Kent Karlssons objekt

Artes, 1994; 3, s65–73

Text Mårten Castenfors

 

”Det är känslan som bör laddas upp med tankar och inte tvärtom. Tanken bör tänka i bilder, och känslans (eller det undermedvetnas) bilder bör uppta tanken, det rör sig hela tiden om en växelverkan.” – Erik Lindegren, BLM 1946

Kent Karlssons objekt gäckas och flyr vidare. Men de följer ett mönster. Först lockar de till snabba omdömen: verken ter sig frivola och naiva. Men sedan, i det att de nästa dag, nästa vecka, lever kvar i minnet – nekar att försvinna – vet man att något döljer sig under den gäckande ytan. De lekfulla motiven har en ond patina. De bär på en dubbelhet och när den syns erfar man ett tydligt kryss – det kryss där objektens till synes oförenliga motiv och uttryck möts; där den rika laddningen aktiveras som tvingar betraktaren till fortsättning. I denna brytpunkt upphävs objektens faktiska tyngd och de övergår i ett annat tillstånd som liknar drömmens. Man står inför ett på en gång logiskt och ologiskt pussel där de flesta bitarna lagts men där vissa viktiga element saknas eller fallerar. Det är där det tydliga blir otydligt och det otydliga blir tydligt. Det är där, i det försvunna, som betraktaren tar vid – man fortsätter spinna på Karlssons tråd. Visserligen är Karlsson en ärlig skulptör (han blottar sin privata sfär) men han är klok nog att bara blotta ingressen. Det är i detta smygande och antydda verkens signum finns.
Karlssons bas är en fingerfärdig hantverksiver som styr fram till det kontrastrika. Det hårda stålet sluts av något mjukt, det kalla mildras av något varmt. Det lätta upphävs av tyngd, det svarta vitnar och det ljudliga blir tyst. Hela tiden skiften av förväntade egenskaper och invanda motivvärldar. Dessa givande förvandlingar präglas av en oförställd direkthet och intuitiv säkerhet som bär dem förbi det utstuderade. Själva hantverket leder bort från pose och tillbaka till det bevarade hugskottet – till något sprött och känsligt som aldrig skyms av det förföriska materialet. Ty mitt i kasten finns en tydlig vittnesbörd om hur Karlsson vid TV-n, vid köksbordet och vid sängen fångat sina tankar och minnesbilder i flykten och hur han sparat dem, i en papperslåda, som klottrade men mycket bestämda utkast. Objekten förstorar men bevarar dessa pappersfragment. Levande blir endast det mest privata som hämtat sin näring från barndomens och vardagens lösrycktheter. Och lösrycktheter låter sig inte inringas; de bygger på, och kräver, fler perspektiv. De tillåter paradoxer som trots sitt allvar med fördel tar hjälp av vitsen, den dåliga historien eller den kvicka poängen.
Jag förstår plötsligt Karlssons motvilja till det ständigt föränderliga måleriet eftersom han i sina mer handfasta objekt, på ett helt annat sätt, kan bevara den viktiga ursprungsvisionen. I objektens drömska berättelser utdelas oblyga kyssar till surrealistisk tro på motsatsernas förenlighet och i det materiella och uttrycksliga upproret finns en nära kontakt med de första dadaisterna. Oppenheims håriga kopp, Duchamps cykelhjul och Man Rays öra är alla s.k. nödvändiga förutsättningar men Karlssons objekt liknar ej dessa protester mot en bildkonvention och de delar inte heller dadaisternas teoretiska och provokativa uppsåt. De bygger istället på en personlig erfarenhet av vårt 80- och 90-tal och dessa avser varken att chocka eller frossa i allmänna symboler. De syftar istället på ett tyst berättande i egen sak som för att nå avsedd dialog krävt en egen men likartad rekvisita.

I Karlssons kulissförråd finns också en rest av vårt svenska sekelskifte. Ständigt kvar i ateljén hänger en rå, evigt ofärdig parafras på Ernst Josephssons målning Näcken. Karlssons Näcken skiljer sig emellertid markant från förebilden. Den är utförd på förarhuven till en Volvo 164 och skogens vilda ljus är utbytt mot ett lysrör. Dessutom, näckens ädla kroppsliga renhet är ej längre ren utan klädd i guldglänsande slagmetall som en kylig rest av vår tid med ett artificiellt sken som dramatiskt krossar naturens helgd. Forsen blir stad och man känner lukten av surt öl och svettig rockmusik: Karlssons Näcken berättar om den stora lockelsen och den sista frestelsen. Trots detta, sitt vanställda yttre, signalerar näckens närvaro dels en fascination för det nordiska, det svenska, dels en äkta oblyg subjektiv romantisk ådra fri från all hänsyn och konvention. Parafrasen blir därmed både en dialog, en symbol och en konstnärlig utgångspunkt. Den blottar en övertygelse: att göra allt efter eget huvud utan att lyssna på tyckare. Den som på detta sätt nekar rättning i ledet har också mod att gå vidare och kan t.ex. utan att tveka återbruka Josephsons Näcken på ett svart fyra meter högt altare kallat atlantis. I detta förfallna monument som krönts med döda fiskar och hotfulla gastuber är näcken, det nordiska arvet, tatuerad och inbränd i glaset och där lika beständig som om den vore nålad i hud. Monumentet är vårt ursprung och en skräckvision som förenats i en mörk pardans. Det visar att Karlsson liksom Josephson bryter ordningen i vaktparaden och att han i tider av ofta missriktade programförklaringar medvetet tar avstånd från program.

Rekonstruktion

Det fanns en tid när vår TV inte hade 12 kanaler. En svartvit tid med program som inte gled in och över i varandra. En tid fylld av pauser och förväntan. En tid då hallåan var en stor begivenhet, en tid då vi bar kortbyxor och satt med våra lekkamrater i det blå pausljuset och väntade på att allt skulle börja. Förväntningar och förtjusningar över livet – ett liv ännu utan stora skuggor. 1994 tar jag åter plats framför Kent Karlssons TV-möbel i faner. Jag tittar in i det blåskimrande akvariet med PAUS textat på glaset och förförs. Och visst är detta ett billigt trick men när fiskarna simmar där bakom paus-glaset leds jag med värme tillbaka till det ögonblick då jag kände livets alla möjligheter, då allt syntes självklart och de svenska industrihjulen rullade framgångsrikt och taktfast. Jag erbjuds därmed en blick in i mitt eget oändliga minnesarkiv och visserligen råder PAUS men ON-knappen är nedtryckt för kommande osäkerhet och delaktighet. För första gången ser jag också TV-bilden som verklig, fiskarna simmar faktiskt där, men den lockar ändå mer som en självspeglande fiktion som lekfullt avslöjar ett medialt narrspel. Karlsson tydliggör att min kablade verklighet är en bekväm men oärligt förpackad vara. Jag har helt enkelt vant mig att vara voyeur istället för deltagare.

1989_Nymane.jpg

Nymåne.

 

Nymåne

En gång i vår barndom var modellbyggandet det stora överskuggande intresset – de skälvande åren före den första alltför våta kyssen. Det var på tiden i pojkrummets förlovade land. I taket svävade flygplan och på bordet låg våra nästan fullföljda projekt. Modernitetens vidunder, stridsmaskiner och undervattensbåtar, blev med klister och stort tålamod en väg in i den spännande vuxenvärlden: den alltid krigiska där blodet konstlat och våra hjältars seger förutbestämd. Med Karlssons Nymåne tror jag mig återvända till modellens trygga värld men mycket har förändrats. Karlsson har förvandlat, förstorat och förtydligat den oskyldiga leken och dess objekt. Hans bräckliga modell, en kajak i perforerad och rostad plåt, läcker som ett såll. Jag ser en modell som inte längre är hanterlig och heroisk. Den har vuxit och tar ställning. Objektet förtydligar därmed samtliga modellers svaghet och brist (från de enklaste byggsatser till de mest komplexa teoretiska konstruktioner). De är alla gjorda för att vara ideala, lätthanterliga och kontrollerbara. Verkligheten är dock inte perfekt: den läcker som ett såll. Karlssons tysta flykt ut på öppet hav blir därför aldrig av – den vänds istället till mig i vemod, både klokt och nostalgiskt, samtidigt som den påtalar konstens självklara förvandlande styrka och fria uttryck. Objektets bräckliga illusion stannar inte framför mina ögon utan den förvandlas till en sorgset skön nymåne.

Hare i måne.jpg

Hare i nymåne.

 

Hare i Måne

Vi klippte och klistrade. Moarén och formmallarna från Panduro blev vår väg till säkert montage och ett lyckat äventyr. Men för den otålige fanns det alltid en möjlighet att förvränga det förutsägbara förloppet: att uttråka förstöra det förväntade. Denna leda gav suveränitet. Vi stod över det sanna – precis som vi idag står över all takt när vi tankspritt ritar mustascher på tidningarnas porträttfotografier. Jag ser Hare i måne som en sådan förvrängning. Ett subtilt projekt där den prefabricerade haren hittat fram till en ny tvetydig strapats. Den skuttar i lätthet undan jägarens onda bössa men rörelsen har hejdats av Karlsson. Den varma smidiga harens hjärta perforeras av en stålstång. Haren är så fångad i en tyngd som både bromsar och möjliggör – det har skett ett brott mellan motiv och uttryck, mellan minne och konstruktion och dess dolska innebörd blir hissnande i månens, återfödelsens, ljus. Karlsson bryter förtjust min bild av verkligheten och aktiverar, med starka kontraster ett icke kontrollerbart förlopp. Han har funnit en konstnärlig öppenhet i ständig förvandling och i denna söker mitt minne fruktlöst en mening. Men min, liksom Karlssons, besvärjelse och försök att hålla kvar det okomplicerade faller. Jag berikas istället av det komplexa.

1988_Kapellet.jpg

Kapellet, 1988.

1988_Fata_Morgana.jpg

Fata Morgana, 1988.

 

Kapellet/Fata Morgana

Vi sökte bekräftelse och fann ett påtagligt ljud i köksskåpet vid spisen. Kastruller och lock blev med en hamrande pinne vårt första trumset. Oljudet tystades men återkom med elvaåringens vädjan om ett riktigt batteri – och vår önskan blev på födelsedagen uppfylld. En liten baskagge, två små cymbaler och en virveltrumma förpassades med speleman till garderoben. Där i avskildhet uppstod ny insikt: detta med takt och rytm var ganska svårt. Tre tröttande dagar senare var vår trumslagardröm över. Plastskinnet var perforerat och trummorna stumma. De glömdes bort och började snart samla damm. Från Karlssons kapell hörs endast ödesmättad klagan från ett dragspel som drivs av en cykelkedja, annars är gruppen utan ljud, helt tyst. Det ostämda pianot är insvept i plastfolie, basen ett rostigt skelett och det stora trumsetet, Fata morgana, är ospelbart och synes mögla av svart och grön nylonfiber. För detta ödsliga slagverk är spelningen över. Tidens musik kommer nu från en taktmaskins envetna och kyliga slag; förprogrammerad och befriad från personliga felslag och lekfull improvisation. Men för en drömmare är denna vision alltför dyster.
Karlssons Kapell med dess slagverk börjar då viska fram mina minnesbilder av vilda svunna tider. I nylonfiberns obestämdhet anar jag också ett annat landskap och ett annat ursprung. I Bateau Lavoir står en av insikt drabbad Juan Gris framför sitt staffli. Hans experiment stämmer: hur han än gör finner han att rummet och tingen geometri, och han lyckas med sina cylindrar frambringa verklighetens essens. Gris klädde därefter själv sina former med stoff och kött. Karlsson gör samma sak i Fata Morgana men han utgår ifrån redan färdig (trum)geometri och ur den återföder han hägringar av det okontrollerbara (natur/mögel). Det till formen korrekt statiska möter ett dynamiskt organiskt innehåll. Formen kräver sitt innehåll. Cirkeln är sluten.

1992_Tiden_slukar_rummet_II.jpg

Tiden slukar rummet II, 1992.

 

Tiden slukar rummet II

Sedan kom tonåren som pockade på en fortsättning och en fördjupning. Livet och döden blev intressanta. Ingen kunde emellertid svara på de eviga frågorna. Ovissheten blev vår väg till mognad. Vi lämnade den eget uppbyggda världen och tog motvilligt steget ut i ett liv och en värld som blev alltmer ogripbar. Där var allt flyktigt precis som tiden som plötsligt blev en realitet. I den fanns vår möjlighet, begränsning och vår förgänglighet. Jag känner oro framför Karlssons spruckna dubbla spegelglasklocka som synes rämna. Detta är, med moraklockans klanger, ett nutida barockt vanitas med referenser till 1600-talets holländska mästare och deras efterföljare. Williem Claesz Heda, Pieter Claesz, Sanchez Cotán, Pablo Picasso och Salvador Dali – alla bar de medvetenheten om livets förgänglighet som ok och konstnärligt motiv. Karlsson följer denna eftertankes mörka tradition med sin svit ödesmättade stilleben där förstelnade och orena löv, duvor, telefoner och lysrör anspelar på förgänglighetens symboler.
Också i dubbelklockan ”Tiden slukar tiden II” förtär tiden allt och dödskallen med sitt memento mori finns där, men nu kyligt moderna och förnicklad. Det utsläckta livets ljus finns där, men istället för vax, nu som två tomma vagt flimrande billyktor. Och timglasets påminnelse om den bortflyende tiden finns där som två skröpliga urtavlor. Men jag kan inte tydligöras eller spegla mig i denna vår spruckna tid – den mellan två torn (tider). Tomrummet har inte överbyggts utan snarare förstärkts. Objektets storlek, dess tre dimensioner, dess krossade barocka sanningsspeglar och dess sammanflätning med en nutida vurm för en svensk svunnen allmogeidyll ger inga svar. Karlsson suggererar i stället med sin övertydlighet fram krysset där slutet oförväntat tvingar mig till fortsättningen.

1994 Solips.jpg

Sollips, 1994.

 

Solips

Till sist blir vi vuxna och vi står lika nära vår födelse som vår död; livet består lika mycket av framtid som av vårt minne, av det förflutna. I detta livets origo konfronteras vi, oftast för första gången, med de stora sammanhangen: med ett nyfött barn, med en anhörigs död och plötsligt saknar vi åter ord. När Karlsson arrangerar exakta avgjutningar av uttjänta skor i en gripande grupp berättas historien om ett ordlöst möte. Detta är inte längre varken skor eller fötter utan insidornas avtryck i cement som bildar distinkta tecken för människor (män-i-skor) med var sin unik historia. Avgjutningar står och lutar där inte av en slump utan var position har sin skavank och sin bestämda karaktär. Den uppnosiga tonåringen, det oskyldiga barnet, den orubbliga kvinnan och den jordfasta åldersmannen har, sida vid sida, förenats i eftertanke. I denna allvarsamma grupp med ljusbäraren i mitten utbyts inga tankar, man lyssnar inåt och kontemplerar en stund i gemenskap innan cirkeln bryts och allt övergår i en vardag fylld av oaktsamma ord.
Givetvis är gruppen i sin cirkel ånyo ett nytt melankoliskt vanitas men denna gång utan föregångarnas dramatiska svärta. Dessutom lurar i den harmoniska enheten ett självironiskt flin (för Karlsson är solipsism en realitet): precis som ljusbäraren i mitten av cirkeln är Karlssons jag alltid i centrum och ifrågasätter, undersöker och misstror ordlöst yttervärldens och andra subjekts existens. Det vore naturligtvis outhärdligt om vi alla trodde oss vara i universums mitt men när en begåvad konstnär intar denna konstnärliga position blir övermodet motiverat. Ty, vem orkar egentligen bry sig om en konstnär som inte har det egna egot som fundament? Det är i denna drömska undflyende zon som Karlssons objekt trots allt blir självklara. Objekten lever i ett gränsland och möter oss innan de som metaforer övergår i nya tillstånd. De får jaget och verkligheten, att genom idel förvandlingar, flyta samman. En klocka börjar ticka, det onda blir gott, verkligheten blir dröm, dröm blir mardröm, liv ändar i död och mörker i ljus.
Där i spelet mellan kontraster, söker ett uttryck sin mening, leken blir allvar och skrattet tystnar. Där, i detta fruktbara obeständiga mellanläge bjuds vi in och kan ta plats. Det privata blir inte längre privat utan istället ett ödmjukt konstnärligt påstående: Detta är viktigt för mig, kanske är det viktigt för er.

Namnlöst-8_edited.jpg

Sollips, 1994.

 

Konstens shamaner I

Svensk konst 1900-talet, del 3, Sveriges allmänna konstförening.

Text Mårten Castenfors  

 

Trots en ofta lika uttrycksfull yta är Kent Karlssons konstnärskap betydligt mer sordinerat och återhållet samtidigt som det också är upptaget av de stora livsfrågorna. Karlsson inledde sin bana under 1980-talet som målare, men övergick under 1990-talet till att främst arbeta med absurda och tankeväckande objekt som tycktes framsprungna ur en zon mellan dröm och vakenhet. Med samma frihet gentemot material som Beuys och Hägg återkom Karlsson ofta till olika former av vanitassymboler, till exempel ”Tiden slukar rummet” från 1992, den i spegelglas spruckna moraklockan med plastdödskallar, billjus och svart sprejat syntetiskt mögel eller ”Solips” från 1992, där avgjutna skor i cement samlats i en ring runt ett solitärt par som bär på höga, tända, levande ljus. Karlssons verk frammanar ofta sakral eftertänksamhet, samtidigt som de också besitter en tyst men effektiv kritik av sakernas tillstånd; en värld av kaos. Poetiskt visualiserar Karlsson ett slags väckande humanism, alltmedan hans musicerande konstkapell till regnande såpbubblor spelar tillvarons sista gnisslande toner, ”Vanitas memory, 1994”. 

Konstens shamaner II

Svensk konst 1900-talet, del 3, Sveriges allmänna konstförening.

Text Mårten Castenfors  

 

Trots en ofta lika uttrycksfull yta är Kent Karlssons konstnärskap betydligt mer sordinerat och återhållet samtidigt som det också är upptaget av de stora livsfrågorna. Karlsson inledde sin bana under 1980-talet som målare, men övergick under 1990-talet till att främst arbeta med absurda och tankeväckande objekt som tycktes framsprungna ur en zon mellan dröm och vakenhet. Med samma frihet gentemot material som Beuys och Hägg återkom Karlsson ofta till olika former av vanitassymboler, till exempel ”Tiden slukar rummet” från 1992, den i spegelglas spruckna moraklockan med plastdödskallar, billjus och svart sprejat syntetiskt mögel eller ”Solips” från 1992, där avgjutna skor i cement samlats i en ring runt ett solitärt par som bär på höga, tända, levande ljus. Karlssons verk frammanar ofta sakral eftertänksamhet, samtidigt som de också besitter en tyst men effektiv kritik av sakernas tillstånd; en värld av kaos. Poetiskt visualiserar Karlsson ett slags väckande humanism, alltmedan hans musicerande konstkapell till regnande såpbubblor spelar tillvarons sista gnisslande toner, ”Vanitas memory, 1994”. 

 

IMG_0809.jpg

Speedy Gonzales, 1989.

 

Om Kent Karlssons verk

Text Björn Springfeldt

 

Speedy Gonzalez 1989.

Ett av Edvard Munchs mest berömda sena verk visar den åldrade konstnären, stående mellan golvuret och sängen. Ett golvur finns också bland Kent Karlssons skulpturer men här finns också en kanot och som här, en dragster. Ett fordon konstruerat för att så snabbt som möjligt rusa rakt fram. Fascinerad av den skulpturala formens förmåga att helt stillastående frammana upplevelsen av svindlande fart, går det långsamt upp för mig att verket också handlar om min egen livsresa.